Målerikonservator Rickard Becklén var en av årets mottagare av Nationalmusei Vänners rese- och fortbildningsstipendier, ur Barbro och Henry Montgomerys donation. Vännerna fick en pratstund med Rickard om konferenserna han nu kan åka till och vad han och de andra konservatorerna på Nationalmuseum gör. Museibesökaren ser resultatet av deras arbete, men hur ser vägen dit ut?
 
Vad ska du använda stipendiet till?
 
-Jag ska åka på två konferenser i London i höst. Den första är på University College och den behandlar olika belysningsfrågor som är aktuella för museer. Dit kommer alla tongivande forskare inom området. Vi är många som är intresserade av den nya LED-belysningen som har många fördelar för museer. Även nya utmaningar kommer att tas upp, det kan handla om vilka kvalitéer hos olika typer av LED-belysningar som ska vägas mot varandra. Inte minst hur upplevelsen av ett konstverk påverkas. För att se det måste man prova belysningar i verkligheten och utbyta erfarenheter kollegor och forskare emellan.
När Nationalmuseum nyligen valde utställningsbelysning till salarna i museibyggnaden, tittade vi först på olika tekniska detaljer. De företag som klarade grundkraven fick därför sina förslag på belysning bedömda visuellt genom att vi tittade på konstverk ur samlingarna i olika ljus.
Vi har nu inför öppningen av museet tillgång till utställningsbelysningen under restaureringen av konstverken vilket är en stor hjälp för oss konservatorer när vi ska bedöma till vilken nivå målningarna ska restaureras och stämma av dem så att de fungerar ihop. Vi kan på så sätt prioritera så att det blir rätt insatser på rätt föremål.
 
Även den andra konferensen jag ska åka på kommer att vara till nytta för de konstverk som ska ingå i samlingspresentationen. Konferensen anordnas av Tate Gallery och handlar om den senaste forskningen inom ytrengöring och olika ytbehandlingar på konstverk. 
 
Då vet vi mer om vad du ska använda stipendiet till, men vi är förstås nyfikna på dig och din bakgrund.
 
-Jag kombinerade studier i kemi med konstvetenskap och praktik hos konservatorer i Stockholm för att kvalificera mig till Konstakademins konservatorskola i Köpenhamn där jag studerade under 1980-talet. Tämligen omgående efter utbildningen anställdes jag på dåvarande Statens konstmuseer och arbetade sex år på Moderna Museet innan jag 1996 kom till Nationalmuseum.
 
Alla är nog inte bekanta med vad en målerikonservator gör, kan du beskriva ert arbete?
 
- Konservatorns fokus är att vårda och bevara föremålen. På Nationalmuseum är vi flera konservatorer och därför specialiserade inom olika områden. Mindre museer har ibland allmänkonservatorer. Bevarandeavdelningens uppdrag är att se till att föremålens miljö är den bästa möjliga. Vi blir därför involverade i utställningar, transporter, magasin och låneverksamhet i syfte att förebygga skador.
I samband med praktisk konservering av föremålen ingår också dokumentation av tekniker och material. Uppgifter som kan användas för forskning, kataloger och utställningar. En viktig del av vårt arbete är att vidareutbilda oss och förmedla vår kunskap och erfarenhet till studenter och museikonservatorns uppdragsgivare, den stora allmänheten. 
 
Det mesta kretsar förstås runt samlingspresentationen nu, hur arbetar konservatorerna med målningarna som ingår?
 
-Den ansvariga intendenten föreslår ett antal verk som konservatorn tillståndsbedömer (dvs. bedömer vilket skick verken är i och vad som kan göras). När den slutgiltiga hängningsplanen (placeringen av verken) är klar, börjar prioriteringen av vilka åtgärder som är lämpliga att utföra för att verken ska presenteras på ett fördelaktigt sätt.
 
Arbetet inleds med konservering av de skador, t.ex. färgbortfall, som målningen eventuellt har. Nästa steg är att ta ställning till justeringar av utseendet som övermålningar, gulnade fernissor eller andra förändringar. Allt för att uppnå en harmonisk helhet i utställningen. Det är viktigt att försöka hitta målningens potential och se vad som är möjligt att åtgärda. 
 
Just nu arbetar jag med en nästan 100 år gammal målning, Valkyrior, målad av Johan Gustaf Sandberg år 1820. Den är ett bra exempel på hur stor skillnaden kan bli när man avlägsnar gulnad fernissa och övermålningar.
 
Konstverken förändras oåterkalleligt och vår roll är att förstå och begränsa dessa förändringar. En av mina uppgifter är att kontrollera förändringar orsakade av ljus. Det kan orsaka att färger bleknar, mörknar eller ändrar kulör, att fernissor gulnar eller material på annat sätt bryts ned av ljusstrålningen. Därför har vi tagit fram riktlinjer för ljusexponering och olika skyddsåtgärder. Det kan vara att välja gardiner, skyddsglas och fönsterfilter, ljuskällor och ljusstyrka, allt för att få en bra upplevelse av konstverken och samtidigt nå en långsiktigt hållbar skyddsnivå för samlingen. 
 
Av alla målningar du arbetat med, är det någon som du särskilt minns?
 
Jag minns förstås många, men ett exempel jag särskilt kommer ihåg är Venus Cythereia signerad av Jan Massys år 1561. Målningen hade länge hängt i skadliga ljus- och klimatförhållanden med resultat att färgen flagat och organiska pigment i rött och violett ibland annat blommor, textilier, och fontänen i mitten blekts bort. Man kan idag se rester av dessa färger i figurerna på trappan i kvinnans violetta klänning och mannens ursprungligen röda jacka som idag blivit rödbrun.
Det blå pigmentet i himlen, smalt, (ett koboltglas) hade blivit grått och brunt på grund av kemiska reaktioner i pigment och bindemedel. Jan Massys val av det känsliga och svårhanterliga pigmentet smalt kan ha berott på att tillgången på det vanligaste blå pigmentet azurit från Ungern var begränsad av Osmanska rikets ockupation.
En stor del av mitt arbete kom att handla om att undersöka orsaker till förändringar i målningen samt dokumentera och förmedla vad vi kommit fram till så att forskare och publik kan visualisera hur målningen en gång sett ut. Vi lär oss också mer om hur vi ska förebygga skador orsakade av olika miljöfaktorer. Skador som dessa är vad vi idag vet irreversibla. Det går dock att kontrollera med förebyggande åtgärder.
 
Vi besökare längtar efter att Nationalmuseum ska bli färdigt, hur är det för er som är anställda?
 
-Jag tror att vi ser fram emot återöppnandet lika mycket som publiken. För min egen del saknar jag den dagliga kontakten med samlingarna och besökarna. Innan museet stängde för renovering gick jag ofta runt i salarna för hålla uppsikt över ljus- och klimatförhållanden, då fick jag uppleva en arbetsmiljö som slår det mesta. Det ska bli spännande att få avsluta min yrkesbana med att få komma tillbaka till museibyggnaden.