Vännerna fick en pratstund med Joakim, oftast kallad Jocke, E Werning som är en av dem som varit mest involverad i arbetet med hur Nationalmuseums samlingar ska presenteras i den nyrenoverade museibyggnaden. 
 
 
 Jocke, berätta lite om vem du är och din bakgrund
-Jag har arbetat i 30 år på museet och 17-18 av dessa som museitekniker. För ca 15 år sedan började Tomas Rosenberg och jag utveckla CAD, Computer Aided Design, för att planera utställningar. Idag görs i princip all design i dataprogram, men då var det nytt. I CAD finns bilder av utställningssalarna där det går att placera in de konstverk man tänkt sig i en utställning för att se hur det blir.
Numera använder NM ett kraftfullt arkitektritprogram, Archicad, som jag har utvecklat så att det passar museets verksamhet.
Jag har också gjort scenografier för utställningar bl.a. Blomsterspråk, Falskt & Äkta, SlowArt, Denise Grünstein på Nationalmuseum/Konstakademin. 
Även i nya Nationalmuseum är jag involverad i scenografierna.
 
 
Nationalmuseums verksamhet just nu handlar mycket om den nya Samlingspresentationen (SP) . Vilken är din roll i det arbetet?
-Jag har en nyckelroll och såg redan för ett år sedan i stort sett hur Samlingspresentationen kommer att se ut. Jag hade då möten med gruppledarna för de olika delarna i presentationen och fick en bild av helheten. Meningen är inte att det ska vara jämngrått utan att det finns en dynamik mellan de olika salarna och kabinetten. Jag kunde utifrån de uppgifter jag fick uppmärksamma projektledaren Helena Kåberg på om jag tyckte att det blev för stora skillnader i uttryck mellan olika delar av samlingspresentationen.
Färgsättningen av museets interiörer kommer, enligt scenografen Henrik Widenheim, nu mer att följa Friedrich August Stülers intentioner. Fast uppdaterat till 2000-talet, eftersom originaltonerna skulle upplevas som väl mörka.
 
 
Vilken funktion fyller CAD-modellen i arbetet med SP?
-Alla salarna i SP lades in i CAD-modellen så att man i minsta detalj kan förbereda utställningarna. Även texter och etiketter läggs in allteftersom de blir klara. Det innebär bl.a. att man slipper göra ändringar när det är dags att installera konstverken. Varje förflyttning av ett verk innebär slitage på det, vilket vi förstås vill hålla till ett minimum.
Det är för övrigt inte bara intendenterna som är involverade i arbetet, utan det förs även en dialog med t.ex. pedagogerna och säkerhetsavdelningen så att hänsyn tas till deras verksamhet.
Ytterligare en fördel med Archicad är att varje enskild sal finns som 3D-modell, som museets medarbetare kan ladda ner och ”gå runt i” och titta. Konservatorerna kan t.ex. se vilken höjd ett verk ska hänga på och anpassa åtgärderna efter det. Man kanske inte lägger lika mycket tid på en målning som hänger högt, som på en i ögonhöjd.
 

 

Det låter som många uppgifter, hur många är ni som arbetar med det?

-Till att börja med var det bara jag, men som tur är har jag fått Sara Al adhami som medhjälpare. Hon är en arkitekt, ursprungligen från Syrien, som kom till Nationalmuseum för ett år sedan. Nu har hon gått en kurs i Archicad och kan avlasta mig. Det närmaste året kommer det bli Sara som arbetar i 3D-modellen, medan jag behövs på museet för installationerna av utställningarna. Jag ska på detta sätt kunna kvalitetssäkra scenografierna på plats.

 

I sommar öppnar Nationalmuseum Jamtli, är du involverad i det projektet?

-Ja visst, jag är utställningsteknisk koordinator för Nationalmuseums utställningssal på NM Jamtli. Utställningen börjar ta form nu och min roll är att salarna motsvarar kraven som ställts på byggnaden. Tillsammans med utställningsscenograf Henrik Widenheim gör jag vi en komplett 3D modell av öppningsutställningen som är en komprimerad variant av SP på Nationalmuseum, Stockholm..