Magnus Vahlquist var tidigare ambassadör i Tokyo och Oslo och överceremonimästare, är ordförande i Scandinavia-Japan Sasakawa Foundation och medlem i NMV sedan över 40 år. Han var i allra högsta grad involverad i arbetet med att återföra målningen "Midvinterblot "till Nationalmuseum och den plats i Övre trapphallen den ursprungligen var tänkt för. I artikeln berättar Magnus Vahlquist om det tålmodiga arbetet med att få till stånd köpet av "Midvinterblot", där olika donatorer, däribland Nationalmusei Vänner, bidrog med pengar. 

Vill du läsa mer om målningen och om hur den återhängdes på sin plats efter renoveringen av museibyggnaden finns en artikel och små filmer på Nationalmuseums webbplats.

 Det bör ha varit på våren 1996 som dåvarande chefen för Nationalmuseum, Olle Granath, hörde av sig till mig som då tjänstgjorde på ambassaden i Tokyo. Han berättade att Nationalmuseum nu önskade förvärva Carl Larssons stora verk Midvinterblot som muséet så många gånger tidigare tackat nej till. Det befann sig sedan muséets 200-årsjubileum 1992 på den plats högst upp i trapphallen för vilken det en gång målats – men bara till låns från den japanske samlare som 1987 ropat in det hos Sotheby´s i London.  Kunde ambassaden, frågade Olle, hjälpa till med förhandlingarna med ägaren? Som gammal medlem i Vänföreningen tog jag med glädje på mig uppdraget. 

 
Men detta visade sig långt krångligare än jag kunnat ana. Ägaren, Mr Ishizuka, var en ytterligt skygg person som bestämt vägrade träffa mig. Ingen av mina bekanta i Tokyos musei- och konstvärld kände närmare till honom. Man visste att han var en ivrig samlare av de stora europeiska impressionisterna men ingen tycktes känna till var han bodde eller var han förvarade sina skatter. Det antogs att han före köpet sett Midvinterblot endast i auktionsfirmans katalog och inte riktigt lagt märke till dess kolossala format. Det var nog därför som han aldrig låtit forsla hem det till Japan och som han så villigt lånat ut det, först till en utställning på Historiska Museet och sedan till Nationalmuseum.
 
Den enda kanal jag lyckades upprätta till Mr Ishizuka gick genom en väninna till honom, Ms Noguchi. Hon ägde ett konstgalleri i Tokyo och sade sig vara beredd att agera som mellanhand. Trots upprepade påstötningar lyckades hon dock inte få fram någon reaktion på beskedet att Nationalmuseum var angeläget att förhandla om ett förvärv. Jag gjorde vad jag kunde för att hålla henne varm: bjöd in henne till utställningar och mottagningar på ambassaden och medverkade på en vernissage av hennes fars måleri. När hon fick en inbjudan till ambassadens Lucia-firande frågade hon om hon fick ta med några vänner. Vi sade förstås ja, även om hon inte gav oss några namn. Inte heller ville dessa gäster skriva i vår gästbok, så misstanken väcktes att det kanske var Mr Ishizuka som ville syna mig på detta sätt. 
 
På våren 1997 fortsatte jag utan framgång att via Ms Noguchi försöka få fram en reaktion från Mr Ishizuka. Så kom beskedet att jag skulle förflyttas från Tokyo till Oslo och jag började inse att jag skändligen misslyckats med det angelägna uppdraget från Nationalmuseum. 
 
Min fru och jag bjöd emellertid in Ms Noguchi till vår avskedsmottagning. Döm om min förvåning när hon så fort hon fått denna inbjudan per telefon meddelade att Mr Ishizuka förklarat att han inte skulle orka med tjatet från ytterligare en svensk ambassadör och därför nu var villig att sälja Midvinterblot till Nationalmuseum. Enda villkoret var att han fick betalt med lika många yen som han en gång lagt ut för verket. Yenen hade under mellantiden stigit avsevärt gentemot kronan så det var med viss oro jag vidarebefordrade beskedet till Olle. Men han hade förberett saken omsorgsfullt och kunde omgående bekräfta att han förfogade över utfästelser från Nationalmusei Vänner och andra donatorer som väl täckte vad som begärts, d v s ca 14,7 miljoner kr. Om jag förstått rätt blev det muséets dyraste förvärv av ett enskilt konstverk.
 
Mitt ovanliga uppdrag fick en rörande slutvinjett. Den Larssonska släktföreningen på Sundborn såg muséets förvärv som en senkommen upprättelse för Carl Larsson som ju själv sagt att Midvinterblots öde knäckte honom. Det hävdas t o m att den hårda kritiken i anslutning till verkets utdragna tillkomst och Nationalmuseums refusering påskyndade konstnärens bortgång. I glädjen över att Midvinterblot nu slutligen intagit sin rätta plats bjöd familjen Larsson representanter för muséet och vänföreningen samt några av donatorerna och andra som medverkade vid förvärvet att bo över en helg i de så välbekanta rummen på Sundborn.  Höjdpunkten blev en glad middag i Karin och Carl Larssons anda i ateljén. Ms Noguchi hade villigt flugit över från Tokyo. Men Mr Ishizuka lyste som vanligt med sin frånvaro.  
 
Magnus Vahlquist