Magnus Olausson, chef  för Nationalmuseums samlingar och forskning skriver i nedanstående artikel om de av Vänföreningens många gåvor som varit mest utlånade till andra museer. Vill du vara med och ge bidrag till Nationalmusei Vänner så att föreningen kan fortsätta berika Nationalmuseums samlingar kan du läsa mer om hur du gör HÄR.

 

Nyligen slutade en stor monografisk utställning om konstnären Nicolas Régnier (1588-1667) på Musée d'arts i Nantes. Den hade underrubriken Den fria människan (L'homme libre). Som omslagsbild hade museet valt konstnärens stora målning Sovande yngling som väcks av ung kvinna med eld, även kallad Il Fumacchio, donerad till Nationalmuseum av Vännerna i samband med föreningens 100 års-jubileum 2011. Sedan dess har detta mästerverk av Nicolas Régnier varit utställt internationellt sammanlagt fem gånger. Detta är en imponerande siffra om man betänker att det handlar om en tidsrymd på endast sex år. Samtidigt säger utlåningsfrekvensen något om det skifte som varit inom synen på den italienske konstnären Caravaggio och hans lärjungar. Verk av mästaren är sedan länge omöjliga att förvärva. Samma sak gäller nu hans närmaste elever och till dem hör Nicolas Régnier.

 

Förmånliga förvärv i sista minuten
Målningen kunde förvärvas i sista minuten mitt framför näsan på ett stort konstmuseum av världsklass, The Metropolitan Museum i New York. Till vår smala lycka hade de amerikanska kollegorna precis förköpt sig på ett annat betydande verk, så att pengarna var slut. När Nationalmusei Vänners ordförande, Eva Qviberg, dåvarande överintendenten, Solfrid Söderlind och undertecknad åkte till London för att utse en gåva inför föreningens stora jubileum kände jag en viss nervositet. Det var inte givet att vi skulle finna en målning av tillräcklig klass och till ett lämpligt pris. Den brittisk-italienska konsthandelsfirman Robilant & Voena på Dover Street hade dock det vi letade efter och det var egentligen ett självklart val. Régniers målning hade vad som populärt brukar kallas wall power. Det har vi fått åtskilliga kvitton på senare. Priset var dessutom ovanligt förmånligt. Bara några år senare hade prislappen varit minst den dubbla.

Blickar man tillbaka på utlåningsfrekvensen sedan början av efterkrigstiden och framåt speglar de ökande siffrorna naturligtvis utbyggnaden av utställningsväsendet inom västvärlden. I Paris blev Grand Palais liksom Palais de Luxembourg snabbt de främsta lokalerna för tillfälliga utställningar. Dessa var utställningsorganisationer, inte museisamlingar. Det dröjde inte länge förrän museerna följde efter, så även Nationalmuseum. I samband med Opponenterna av 1885 som öppnade fredsåret 1945 tömdes hela museets översta våningsplan på samlingar för att lämna plats. Ser man på de utställningar som gjordes under de följande decennierna var det fortfarande möjligt att låna in centrala verk, som nu för tiden inte brukar lämna sin vanliga plats. För att möta denna mer restriktiva hållning har Nationalmuseums strategi varit att ha en generös attityd till utländska museer. I annat fall hade vi begränsat våra egna möjligheter att få låna. Det är i detta taktiska spel som flera av Nationalmusei Vänners viktiga donationer kommer in.

Det i detta sammanhang i särklass populäraste verket är Paul Cézannes Stilleben med statyett. Målningen hade redan 1911 förvärvats från den legendariske konsthandlaren Ambroise Vollard av den svenske storsamlaren Klas Fåhræus. När denne 1926 drabbades av ekonomiska problem kunde Nationalmusei Vänner bl.a. förvärva Cézannes stilleben, en av konstnärens mest betydande målningar. Den har sedan dess varit utlånad totalt 23 gånger. En av dessa utställningar är förknippad med stor dramatik – Impressionist and Post-Impressionist Still-Life Painting vid The Philipps Collection i Washington. Den skulle öppna den 22 september 2001. Som alltid levereras det utlånade objektet i god tid för att kunna hängas under överinseende av museets kurir, i detta fall intendent Eva-Lena Karlsson. Elva dagar tidigare satt hon i ett plan med sin dyrbara last någonstans över Grönland när piloten fick besked om att omedelbart vända om till Stockholm. Man skulle ha landat i New York för vidare biltransport till Washington, men detta var omöjligt på grund av terrorattentatet. Först en månad senare kunde intendent Karlsson göra om resan. Numera har Cézannes verk hunnit bli så känsligt att det helst inte bör lånas ut och får i stället beundras i Stockholm, på Nationalmuseum.

En annan målning bland Nationalmusei Vänners viktiga donationer, som ständigt varit på resande fot, är Auguste Renoirs La Grenouillière. Det finns snart sagt ingen betydande impressionistutställning som görs där man inte begär inlån av detta verk. Därför är avslagen minst lika många som de utställningar där La Grenouillière visats. Målningen skänktes av en okänd givare genom föreningen år 1924 och är utan tvekan en av de främsta gåvorna någonsin. Sedan dess har det lånats ut totalt 17 gånger. Senast den kunde ses var på Musée d’Orsays utställning kallad Spectaculaire Second Empire, 1852-1870. Renoirs målning visades i ett oväntat sammanhang, men detta gav utan tvekan ett annat och mer nyanserat perspektiv på detta mästerverk från impressionismen än vad vi varit vana att se.

 

Självskriven impressionist
Inte oväntat hör flera av de impressionistmålningar som Nationalmusei Vänner skänkt till de mest utlånade verken, men hack i hälarna kommer flera andra mästarmålningar, däribland Francisco Goyas Porträtt av arkitekten Ventura Rodriguez. Målningen donerades 1949 och har sedan dess lånats ut 16 gånger, följd av Georges de La Tours Den helige Hieronymus botgörande med 15 utlån. När detta storformatiga verk donerades till Nationalmuseum trodde man att det rörde sig om en okänd spansk mästare. Oväntat nog har målningen en äldre svensk historia. Via samlaren, greve Axel Bielke och målaren Johan Boklund hamnade den i hans svärsons Oscar Björck ägo. Denne deponerade målningen i museet 1916, men redan följande år övertygade prins Eugen Nationalmusei Vänner om att man skulle skänka Den helige Hieronymus botgörande till museet. Det var i samband med att den ställdes ut i Paris 1934 som konstnärens identitet fastställdes. Då blev det också känt att målningen har ett ”syskon”, en annan version finns i museet i Grenoble. Detta visar bl.a. på den betydelse utställningar har för ny kunskap om verken i Nationalmuseums samling.

Bland svenska målningar, som donerats av Nationalmusei Vänner kan nämnas Anders Zorns En skål i Idun, given 1970. Sedan dess har den visats 14 gånger. Senast var i Paris i fjol, på Petit Palais på utställningen Anders Zorn. Le maître de la peinture suédoise. Den sågs av mer än 130.000 besökare vilket var rekord för Petit Palais. Gensvaret i pressen var mycket positivt med bl.a. en hel bilaga i Le Figaro. Dessutom utnämndes den till årets utställning 2017 i Paris.

De fall som beskrivits ovan är alla exempel på generösa och förutseende gåvor från Nationalmusei Vänners sida till museet. Det gynnar inte bara medlemmarna och andra besökare av museet utan genererar ett mervärde nu och i framtiden genom det globala utställningssamarbetet mellan världens museer. Dessutom sätter det Nationalmuseum på den internationella kartan och bidrar till att förändra konsthistorieskrivningen.

Magnus Olausson, chef för Samlingarna och forskning