Ett besök i Nationalmuseums ramateljé
I Nationalmuseums ramateljé finns normalt två anställda men för tillfället är Ellinor Lindeborg Moberg, som är förgyllare och ramkonservator, ensam där även om hon har haft hjälp av en vikarie. Så det är Ellinor som berättar för oss om vad man gör i ramateljén. 
 
Ommontering av ramar
Nationalmuseums samlingar växer hela tiden, genom inköp och ibland genom donationer. 
Ofta är ramarna på nyförvärven dåligt monterade, målningen kan t.ex. vara fäst i ramen med spikar. Då görs en ommontering, där filt läggs i falsen och ramen fästs med ramjärn. Ramen får också en korrekt upphängningsanordning.
Även målningar som inte visats på länge, utan hängt i magasin kan behöva monteras om.
Vissa målningar som är ömtåliga kan förses med UV-glas mot nedbrytningen och särskilt känsliga konstverk får till och med en speciell klimatinramning.
 
Restaurering och konservering
En av ramkonservatorernas vanligaste arbetsuppgifter är att ersätta delar av ornament som saknas på en ram. Då är det första momentet att göra en avgjutning av ett befintligt ornament.
Formen som används består av silikon och härdare, liknande det som tandläkare använder för avgjutning av tänder. Därefter gjuts ornamentet i en kittmassa som är gjord efter samma recept som man använde på 1700-talet. Den består av krita, animaliskt lim, linolja och harts.
När den nya delen har torkat, sätts den på plats, förgylls och tonas in med övriga ornament.
Oftast är det smådelar som lagas och gjuts. Är det större ornament som ska kompletteras behövs även en armering, eller så skärs de ut i trä.
 I ramateljén görs ofta preventiv konservering, det kan vara förgyllning som är på väg att lossna som fästs, så att skadan inte blir värre. 
 
En annan vanlig uppgift är att avlägsna gamla retuscher t.ex. bronseringar. Dessa såg bra ut en gång i tiden men har sedan oxiderat och behöver avlägsnas.
När det elektriska ljuset kom runt sekelskiftet 1900, såg de äldre ramarna helt plötsligt ljusa och fina ut. De gillade inte alltid ägarna utan ramarna patinerades ner för att se mörkare ut. I ramverkstan får man ofta lösa av den typen av patinering. 
På frågan om hur det görs, blir svaret att man får testa vilken typ av patinering det rör sig om.
I ramverkstan används för övrigt bara reversibla material, som t ex akvarell, vax eller sådant som lätt går att avlägsna.
 
Nytillverkning av ramar
En del av de målningar som köps in till Nationalmuseum har ramar som inte alls passar i stil, eller saknar helt ram.
Ramateljén tillverkar därför stilramar från olika tider, där man utgått från befintliga ramar från samma tid i samlingarna. Det finns ett antal lister från olika tidsepoker som används till museets konstverk. Nu ska t.ex. tolv nya ramar tillverkas inför återöppnandet av Nationalmuseum.
 
Förgyllning
En viktig del av Ellinor Lindeborg Mobergs arbete är att göra olika typer av förgyllningar.
Det man i första hand tänker på när man hör ordet förgyllning, är bladguld. Detta är så tunt att om man tänker sig att guld i samma storlek som en enkrona (äldre modell) valsas ut till bladguld, skulle det täcka en ryttare och en häst.
Innan guldet läggs på måste man lägga en grund bestående av ett lager animaliskt lim och flera lager kritgrundering. Ytan slipas noga och som grund för guldet stryks s.k. polement, en röd lera, för en varm röd guldton. 
Därefter appliceras guldarket med en läggare, en platt borste av ekorrhår eller aphår, och fästs med en blandning av vatten, gelatin och alkohol. När guldet torkat, poleras det blankt med en agatsten.
 
Ofta vill man ha en matt kontrast till det blanka bladguldet. Den skapar man med att lägga på slagmetall, en legering av huvudsakligen koppar och nickel, som också levereras som blad, fast inte så tunna som bladguld. Även där utgår man från en kritgrund som isoleras med schellack. Shellackflingor löses i alkohol och blir då en fernissa. Schellack görs av harts som bildas då sköldlöss suger sav från olika ostindiska, mjölksaftförande träd. Det används också för polering av möbler och numera också inom läkemedelsindustrin. 
När schellacken torkat, lägger man en olja, som ska torka i tolv timmar. Därefter läggs slagmetallen på och fernissas med schellack som finns i olika toner. Att isolera med schellack är nödvändigt för att slagmetallen inte ska oxidera. Det går även att patinera ytan efteråt om den behöver anpassas mer.
 
Den ovala ramen vi ser en detalj av på bilden till vänster ska vara med i samlingspresentationen. I det här fallet avlägsnades en gammal patinering med en ammoniaklösning.
 Den uppmärksamme kan försöka hitta den i någon av salarna när Nationalmuseum öppnar igen. För Nationalmusei Vänners medlemmar sker det den 12 oktober och för allmänheten den 13 oktober.
 
Tack Ellinor Lindeborg Moberg för att du tog dig tid att berätta om Nationalmuseums ramverkstad och vad du och dina kollegor gör!