Magnus Olausson, chef för Samlingarna & forskning och Micael Ernstell, intendent för konsthantverk & design ger här en närmare presentation av de gåvor som skänktes av eller genom Nationalmusei Vänner i samband med att Nationalmuseum återinvigdes.

Under mer än ett sekel har Föreningen Nationalmusei Vänner spelat en avgörande roll för att berika museets samlingar. Detta viktiga arbete har alltid skett i nära samarbete med Nationalmuseums ledning och experter, vilket garanterat största möjliga effekt både ekonomiskt och kvalitetsmässigt. En av NMV:s stora gåvor till museet i samband med öppnandet i oktober 2018, François-Hubert Drouais (1727-1775), Porträtt av konstnärens fader, Hubert Drouais, är ett utomordentligt exempel.

Sedan 1960 har besökarna kunnat beundra porträttet av konstsamlaren, greve Carl Gustaf Tessin, målat av Jacques-André-Joseph Aved. Däremot saknades länge ett representativt porträtt av en samtida fransk konstnär, en brist som nu kunnat avhjälpas genom NMV:s gåva. Framställningen av Hubert Drouais i hans ateljé från omkring år 1760 visar konstnären i färd med att lägga upp ett porträtt på duken, som är uppställd på ett staffli. Samtidigt gör han sig beredd att börja teckna en studie med krita på pappret han håller med stöd av ena knäet. Drouais möter betraktaren med blicken, som om vi kunde ha varit hans modell. Konstnären är inte framställd i en smutsig målarrock utan sitter bekvämt i en armlänsstol, en påminnelse om hans upphöjda ställning som en av sin tids ledande porträttmålare. Målningen, som ursprungligen tillhörde konstnärens ättlingar, kom så småningom via konsthandeln till New York där den inköptes på Christie’s i april 2016.

Nationalmusei Vänners andra stora gåva i samband med återöppnandet i oktober 2018 var arkitekten Uno Åhrens (1897-1977) unika skåp kallat Edens lustgård, som visades i en damsalong på Parisutställningen 1925. Det tillverkades endast i ett exemplar av Mobilia i Malmö och fick inläggningar i ovanliga träslag som brasiliansk valnöt, eukalyptus och tropiskt olivträ samt afrikansk ebenholts. Det fick en enkel grundform med mycket smäckra ben och en magnifik dekor i intarsia som visar Adam och Eva i paradiset, omgivna av exotiska växter och djur. På skrivskivans lock ringlar den opålitliga ormen som lurar dem att äta äpplet som växer i Kunskapens träd. Handtag, nyckel och beslag är gjorda av försilvrad metall. Skåpsdörrarna är försedda med öppningar i olika geometriska former och innanför dessa syns det ljusröda läder som skåpet är inrett med. På Parisutställningen 1925 hade man placerat graverat glas från Orrefors på hyllorna. Detta blev den stora, men kortvariga triumfen för 1920-talets Art déco på svenskt vis, kallad Swedish Grace. Uno Åhrén skulle under vistelsen i Paris snabbt komma att omvärdera sin egen insats, vände ryggen till den dekorativa 20-talsklassicismen och blev snart en förespråkare för funktionalismen. Det unika skåpet från Parisutställningen ställdes ut i USA och köptes in av en svensk-amerikansk familj, som hade skåpet i sin ägo i 75 år. Genom Nationalmusei Vänners stora generositet blev det möjligt att till slut köpa tillbaka denna klenod från en ringaktad storhetstid i svensk konst- och designhistoria.

 

Många av de verk som givits genom Nationalmusei Vänner har sitt ursprung i gåvor från enskilda medlemmar. En av dessa är Ann Stern, mångårig styrelseledamot, som i samband med återöppnandet generöst bidragit med flera viktiga verk. En av dem är Elisabeth Keysers (1851-1898) En konfirmand i Normandie, målad i Paris 1889. Hon tillhörde en av de mest framgångsrika svenska konstnärerna i Frankrike och ställde ut regelbundet på Salongen. Trots detta saknades länge verk av Keyser i museets målerisamling, en lakun som nu kunnat fyllas med en betydande målning vars motivval inspirerats av Jules Bastien-Lepage. När Elisabeth Keyser senare återvände till Stockholm öppnade hon en målarskola för kvinnliga konstnärer tillsammans med sin vän Ingeborg Westfelt-Eggertz. De hade lärt känna varandra under studietiden hos Gustave-Claude-Etienne Courtois.

Det var under denna tid Ingeborg Westfelt-Eggertz målade sin smått impressionistiska bild av entrén till ett pensionat i Meudon 1887, som hon för övrigt tillägnade sin vän Keyser. Även denna ljusskimrande målning kallad Sommardag i Meudon är en gåva från Ann Stern genom Nationalmusei Vänner.

En annan av Ann Sterns gåvor under senare tid, som sammanhänger med museets återöppnande var fullbordandet av dekormåleriet i den gula 1800-talssalen. Om detta har jag redan skrivit i Nationalmusei Vänners tidning. Det är icke desto mindre en gåva som fått stort genomslag genom att detta i så hög grad påverkat utseendet och gjort denna sal till något av en symbol för museets nya samlingspresentation kallad, Tidsslingan.

 

En gåva av arkitekturbunden karaktär är också de två jardinjärer, formgivna av skulptören Peter Linde (f. 1946) och gjutna i brons av Herman Bergmans konstgjuteri, som Märta Christina och Magnus Vahlquist skänkt genom Nationalmusei Vänner. Dessa två verk, som på sidorna har symboler i relief för de konstarter, som visas i huset – måleriet, skulpturen, teckningskonsten och konsthantverket – kommer få sin placering på podier i museets foajé. De två jardinjärerna för tankarna till det svenska 20-talets eleganta klassicism. Skulptören Peter Linde är mannen, som länge gått mot strömmen. Han har alltid varit trogen konstens egen figurativa tradition, även under den tid då vare sig klassicism eller realism har uppskattats. I museet kommer de bägge bronskärlen efter behov både kunna hysa blomsteruppsättningar och vägledningar. De har fått en strategisk placering, som hindrar besökare från att falla vid trappavsatsens snedplan.

 

Bengt Julins fond, inom Nationalmusei Vänner, gör det möjligt för museet att hålla en hög ambitionsnivå vad gäller förvärven av vår samtid. Utan fonden hade museet inte kunnat köpa in och dokumentera de senaste decenniernas svenska konsthantverk i så rik omfattning. Fonden har till det nyöppnade museet överlämnat en unik skulptur av Frida Fjellman som är en av landets mer framträdande konsthantverkare. Venus in Glass är 7,5 meter hög och uppbyggd av 45 delar, varav 41 friblåsta glasformer och fyra delar av trä. Färgskalan är mestadels pastellfärger med inslag av svart och silver.

Inspirationen kommer ursprungligen från totempålen. Men Venus in Glass är mer av en öppen famn, en välkomstfigur som signalerar mod, nutid och lite galenskap. Det är en skulptur som tar plats i rummet och är lite magisk. Den fungerar även som en ledsagare ner eller upp i den nya trappa som nu finns i entréhallens fond.

Projektet började med att fondens styrelse gav fyra konsthantverkare ett skissuppdrag där de skulle presentera en ide om ett framtida konstverk. Efter ett juryarbete valdes till slut Frida Fjellmans förslag ut för att realiseras under 2018. Den mycket krävande glasblåsningen har utförts på Kosta glasbruk.

I den romersk-antika retoriken var exemplum en moralisk historia ägnad att lyfta fram goda egenskaper, som skulle förbättra oss människor. På samma sätt kan man säga om Nationalmusei Vänners insatser under årens lopp när det gäller att berika museets samlingar. Genom generösa gåvor berikas museibesökarnas upplevelser. Detta är desto angelägnare eftersom Sverige är en av de få västländer där staten inte bidrar till nyförvärv trots att detta hör till Nationalmuseums främsta uppgifter.