Nationalmusei Vänner har fått en pratstund med en av förra årets stipendiater, Eftikhar (Efti) AlRawi. Efti arbetar som praktiksamordnare, vilket innebär att hjälpa nyanlända arbetssökanden som har praktik på Nationalmuseum tillrätta.

 

Efti, hur kommer det sig att du började arbeta med detta?

- Bakgrunden är ett beslut från Kulturdepartementet som kom den 1 oktober 2016. Där stod att alla statliga myndigheter ska ta emot nyanlända för etablering. Det innebär att de 212 myndigheter det gäller sammanlagt ska ta emot minst 1000 arbetssökanden, ca 5 personer per myndighet. För Nationalmuseums räkning, under renoveringsperioden, har vi till och med lyckats med att ta emot 6 personer.

En tid därefter kallade stf myndighetschef Birgitta Castenfors till ett möte för att diskutera hur man bäst skulle matcha nyanlända med de arbetsuppgifter som finns på museet. Det var viktigt att de praktikanter som kommer känner sig viktiga och värdefulla och att myndigheten får nytta av deras kompetens och erfarenhet.

 

Hur gick ni vidare efter att ha bestämt förutsättningarna?

- Det var inte helt lätt att hitta rätt personer, då samarbetet med Arbetsförmedlingen inte riktigt flöt på som förväntat från en början. I stället tänkte jag utanför boxen, och vände jag mig till olika kulturföreningar för att se om det fanns relevant kompetens där. På det sättet fick jag min första kontakt med en tjej, Sara. Hon är en inredningsarkitekt från Syrien (och numera projektanställd som utställningsdesigner på Nationalmuseum). Hon har kunnat bidra till att förverkliga museets utställningsidéer och även bidra med produkter till museets butik.

Numera har vi arbetat upp en tillitsfull relation med Arbetsförmedlingen, och fått fina kontakter med flera relevanta praktikanter. De som kommit till Nationalmuseum efter Sara, har i likhet med henne en utbildning som gör att de både kan tillföra något till museet och få kunskaper i utbyte.

Praktiken är roterande så att de får möjlighet i att öva på olika arbetsuppgifter. Att gå mellan avdelningarna ökar också förståelsen för Nationalmuseums samlingar och verksamhet.

Jag ser inte språket som ett hinder för att bli inkluderad. Det är snarare i de sociala koderna som svårigheterna ligger för nyanlända. Praktikanterna har även kunnat hjälpa oss att nå grupper som annars inte hittar till museet. En av våra praktikanter är poet och skribent, och har med sin språkkunskap kunnat bidra till att översätta texter till arabiska. Som exempel finns nu ett urval av föremålsinformationen i databasen på arabiska, nåbar via Natioalmuseums hemsida. Tack vare detta arbete har vi nu kunnat tillgängliggöra våra konstverk för fler målgrupper.

Att flytta från ett land till ett annat innebär inte att enbart flytta på sig geografiskt, det innebär även en social omplacering i tid och rum. Något som många migranter upplever stora svårigheter med, som rotlöshetskänslor och främlingskap. Det innebär ofta att de förlorar en del av det som de tidigare uppfattade som sin identitet. Det innebär att vi i världen idag, med globaliseringen, lever i en ständig förändring. Något som kulturen är byggd på. Att bidra till att öka mängden av möjligheter - eller rent ut sagt att odla fram dem.

Jämfört med de andra museer i Stockholm så har vi lyckats bra. Inte bara för att vi jämfört med andra myndigheter kunnat ta emot fler praktikanter än väntat, men även för att vi förstår och har insikt i de viktiga förutsättningar som finns till grund. Vi har på så vis gjort arbetsplanen framgångsrik genom ”ett klokt beslut, en drivande chef som tror på sin personal, ambitiösa praktikanter som verkligen vill satsa på landet och som vill inkluderas ”. Samt museipersonal som själva deltagit och varit generösa med att ta emot våra praktikanter

Kulturen har aldrig varit en sluten verksamhet, vi är ett museum för alla. Alla ska känna sig hemma och inkluderade.

 

Men praktiken är ambitiöst upplagd och deltagarna får mer en bara yrkesmeriter eller hur?

-Det stämmer, de får även lära sig hur myndigheter och det svenska samhället fungerar. Jag försöker ge dem kunskap om vilka rättigheter och skyldigheter man har i Sverige.

Jag ordnar även studiebesök på andra museer och stadsvandringar. Jag berättar om svenska traditioner. Praktikanterna uppmuntras också att äta i lunch och fika tillsammans med övriga för att öva på svenska.

Vi vill ge våra nyanlända praktikanter en möjlighet att kunna delta i samhället genom kulturen, och vara den kanalen som förmedlar det nya landets värden. Vi behöver förstå, vara med i utvecklingsprocessen och hjälpa dem, om vi vill vara morgondagens museum.

Den här framgångsrika satsningen har blivit förlängd och pågår till 2020.

 

Efti, du var också en av Nationalmusei Vänners stipendiater förra året. Vad använde du stipendiet till?

-Stipendiet gjorde det möjligt för mig att delta i en konferens i San Francisco och träffa många från andra länder som också arbetar med liknande projekt. Många av anförandena handlade framför allt om politik, färre om kultur. Jag talade om hur Nationalmuseum arbetar. Tog upp hur vi tar hand om nyanlända och hur vi arbetar med att inkludera dem. Flera av deltagarna kom från länder som Grekland och Turkiet, och berättade om hur de tar emot nyanlända där.

Grundprincipen för många av länderna är att de nyanlända ska inkluderas och att det är viktigt att ta till vara på den kompetens som dessa människor har. Lärdomarna som jag tar med mig är att många i andra länder arbetar med att skapa fungerande regler och processer för att undvika kulturkrockar. Det är grundläggande frågor, som att alla ska arbeta, lära sig språket, och få en förankring i det nya landet. Exempel på rutiner för hur nyanlända ska kunna etableras på ett smidigt sätt.

Efti följer utvecklingen i de länder som tar emot många nyanlända, och hon skapar sig insikter i hur de agerar för att lösa kulturkrockar. Den svenska regeringens beslut om etablering är ett framsteg, jämfört med hur det var när Efti själv kom till Sverige 1994. Hon ser också att det är viktigt med initiativ från fler håll, som enskilda individer och föreningar.