Linda Hinners är intendent vid Nationalmuseum med särskilt ansvar för skulpturer. Vid Nationalmusei Vänners årsmöte i maj 2019 tilldelades hon föreningens forskningsstipendium på 100 000 kr ur Stiftelsen Max Dinkelspiels Fond. Stipendiet ska användas till forskningsprojektet ” "Starka Smarta Självständiga. Kvinnliga skulptörer i Norden 1870-1940".

Linda berätta mer om bakgrunden till projektet:

-Egentligen uppkom tanken redan i samband med Nationalmuseums Rodin-utställning 2015. Där lyfte vi fram Camille Claudel och andra kvinnliga skulptörer och många besökare var intresserade av att få veta mer om dem.

Nu har det uppslaget blivit ett forsknings- och utställningsprojekt om de många kvinnor som var skulptörer vid sekelskiftet 1900. Modiga kvinnor som bröt normer och skapade konst, trots konventioner och hinder. De hade breda nätverk, självständiga karriärer och en egen yrkesidentitet – de var skulptörer ett yrke som enligt traditionen var tungt, manligt och smutsigt.

Projektet syftar till att samla in kunskap och problematisera vad det innebar att vara kvinna och skulptör under denna period. Det var ett internationellt fenomen, där den nordiska och svenska gruppen tycks varit mycket stor.

 

Hur kommer arbetet att vara upplagt i "Starka Smarta Självständiga. Kvinnliga skulptörer i Norden 1870-1940"

-Projektet är ett samarbete mellan forskare från de olika nordiska länderna och syftar till att sätta skulptriserna i ett internationellt sammanhang, vad förenade dessa kvinnor och hur särskilde sig de nordiska länderna?

Min roll blir att vara projektledare, men tack vare stipendiet kan jag även bedriva en del grundforskning bl.a. om produktionen av småskulpturer. Ett exempel är Ruth Milles som tillsammans med sin betydligt mer kände bror Carl, startade en firma i Paris för framställning av just småskulpturer

 

Det var ett spännande tema kan du berätta om några fler?

-Vi kommer att se närmare på fenomenet. Vad är gemensamt för gruppen kvinnliga skulptörer? Vilka likheter och skillnader finns mellan de nordiska länderna? Vi kommer också att sätta in de nordiska skulptriserna i ett internationellt sammanhang. Hur förvaltade de rollen som kvinnlig skulptör och vilken var deras drivkraft?

Även den sociala kontexten är intressant. Vilken var de nordiska skulptrisernas bakgrund? De flesta kom från välbärgade familjer, men fanns det fler gemensamma nämnare? Vilka var deras utbildnings- och utställningsarenor? Vi vet att kvinnliga konstnärer var tvungna att vara kreativa och söka sig till alternativa marknader. Nu kan vi närmare studera hur just skulptriserna tog sig fram i konstvärlden och på konstmarknaden. Vilket var deras nätverk och hur använde de sig av det? Hur involverade var de och vilken betydelse hade deras verksamhet för kvinnosaksfrågan i stort? Hur mycket spelade deras personliga livsval, inte minst att gifta sig eller inte, in i deras professionella liv?

Vi vill även se vad som kännetecknar deras produktion. Hur togs de emot av sin samtid? Fanns det vissa typer av ämnen, material och föremålskategorier som ansågs mer eller mindre lämpade för kvinnor? Vilka arbetsmetoder använde de?

 

Vilka skulptörer ingår i projektet?

-Konsthistorikern Irja Bergström har räknat ut att det fanns ungefär 70 svenska kvinnliga skulptörer födda mellan 1850-1900. Av dessa var de strikt professionella, d.v.s. de som hade en konstnärlig utbildning, ställde ut regelbundet och som var representerade vid museer,( var) ett tjugotal, men det kan röra sig om fler.

Den första generationen svenska kvinnliga skulptörerna, pionjärerna var födda på 1850-talet dit hörde t ex : Carin Arosenius (1851-1932), Carolina Benedicks-Bruce(1856-1935), Ida Ericsson Molard (1853-1927), Antoinette Råström Vallgren (1858-1911) och även Eva Bonnier (1857-1909).

1860-talisterna är den näst största gruppen med Ida Matton (1863-1940), Sigrid Blomberg (1863-1941), Agnes de Frumerie (1869-1937), Ellen Roosval (1867-1952), Ida Thoresen (1863-1937).

Flest är skulptriserna födda på 1870-talet och där kan nämnas Helena Börjeson (1879-1976); Carola Cederström (1878-1954); Sigrid Fridman (1879-1963); Ruth Milles (1873-1941); Alice Nordin (1871-1948); Hjördis Nordin Tengbom (1877-1969); Gerda Sprinchorn (1871-1951); Harriet Sundström (1872-1961).

Även skulptörerna födda på 1880-talet och början på 1890-talet bör räknas med exempelvis Ester Henning (1887-1985), Carin Nilsson (1884-1973), Ninnan Santesson (1891-1969), Anna Petrus (1886-1949), Elsa Danson Wåghals (1885-1967), Anna Palm (1881-1963).

 

Vilken utbildning fick de kvinnliga skulptörerna?

-Under 1800-talet ökade befolkningen i Skandinavien och villkoren förändrades genom industrialisering och urbanisering. Det fanns ett överskott på kvinnor och det behövdes möjligheter för dem att försörja sig. Konstnärliga yrken hörde till dem som ansågs passade borgerskapets döttrar.

I Stockholm fanns en fruntimmersavdelning på Konstakademien från 1864 – det är ett av de tidigaste exemplen i Europa. Många kvinnor hade redan gått förberedande skolor på Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) som tog emot kvinnor redan från 1850-talet. Den var en förberedande skola, som bl.a. utbildade slöjdlärare, som hörde till de yrken som var möjliga för kvinnor.

Många av kvinnorna fortsatte sina studier vid Konstakademien, där det i de högre klasserna erbjöds modellstudier. Utbildningen tog fem år, men kvinnorna var alltså separerade från männen och fick inte teckna naken modell före 1876.

På Konstakademien tävlade eleverna i s.k. prisämnen som gav möjlighet att vinna medalj och få stipendier för att resa till Paris. Där fortsatte kvinnorna sina studier vid privata akademier som Academie Colarossi och Academie Julian. Det var en mindre traditionell undervisning där modellstudium stod i centrum, fast även där undervisades män och kvinnor separat. En del konstnärer tog också privatlektioner av franska lärare. Värt att notera är att kvinnorna ofta betalade högre avgifter för undervisningen än sina manliga kollegor.

Det var viktigt att få sina verk antagna till salongerna och ställa ut på gallerier i Paris. De besöktes av presumtiva beställare. För skulptörerna har konsthistorikern Vibeke Röstorp visat att 380 svenskar ställde ut i Paris under perioden 1889-1908. Av dessa var en tredjedel kvinnor och flera var skulptörer.

Kvinnors representation vid konstskolorna var ganska jämn, den ökade under det sena 1800-talet, men minskade under 1900-talet, och var som lägst kring 1950-talet – under modernismens högvattenperiod- det sammanfaller också med själva historieskrivningen

 

Varför har många av dem varit bortglömda?

-Det tycks som om det fram för allt är under 1900-talet som kvinnorna glömdes bort. De var mycket framgångsrika, omskrivna och uppskattade under sin livstid. Det kan också ha betydelse att de kvinnliga skulptörernas verk ofta köptes av privata samlare. De fick mer sällan beställningar på offentliga verk, när det ändå hände kritiserades ofta kvinnorna. Sigrid Fridman skapade skulpturen ”Kentaur” för Observatorielunden och en del av kritikerna skrev att ”det fattas en man i framställningen av skulpturen”.

Skulptriserna vände sig ofta mot konstindustrin och formgav keramik, glas, småskulptur – denna typ av produktion hamnade ofta i privata hem, men inte så ofta i museernas samlingar.

 

Hur kommer resultatet att presenteras?

- Eftersom det är ett internationellt projekt börjar vi i höst med ett internationellt forskningsseminarium med inbjudna forskare som på ett eller annat sätt sysslat med ämnet, detta för att kartlägga forskningsläget.

Sedan planerar vi för en utställning, med programverksamhet i anslutning. Dessutom planerar vi en antologi med uppsatser om kvinnliga nordiska skulptörer 1870-1940 som tar upp ovanstående frågeställningar. Publikationen ska fungera självständigt gentemot utställningen där jag kommer att vara huvudredaktör.

Jag vill också framföra mitt tack till Nationalmusei Vänner och Stiftelsen Max Dinkelspiels fond. Stipendiet gör det här projektet möjligt och jag är jätteglad för det!